Var ute och promenerade nyss. Började tänka på hur man beter sig. Hur man lever. Ja, typ hur man andas. Har på sista tiden kollat runt på en hel del bloggar som präglas av lyckliga, framgångsrika, stilsäkra, moderna, familjära, vackra, hälsosamma & njutbara liv. Liv som vi alla är ute efter. Kan de verkligen vara så där superlyckliga och supertillfreds med allting? Känner mig som bitterfittan Mia Skäringer just nu - no offence mot den coolingen men bitter är hon mot alla Sveriges (framgångsrika) kvinnor. Så hur ligger det till undrar jag? Är de så där avundsvärt lyckliga eller är det bara så de vill vara? För i bloggar kan man ju, trots allt, endast visa upp sina förträffliga sidor om det är det man är ute efter. Ytligt folk, tänkte jag där jag traskade på i spåret som en tillfällig bitterfitta.

Men så slog det mig att jag faktiskt tycker om att läsa just de här personernas bloggar (och de börjar bli många nu). En ny tanke poppar upp: klart att de har sina dåliga dagar de också, men de kanske bara väljer att skippa att tänka på det? Vad är det för mening med att säga hur sur, ful och olycklig man är för tillfället? Man kanske gör någon låg-självkänslotjej därute lite glad men man gör då tamejfan inte sig själv glad. Och man har väll, egentligen, en blogg för att tillfredställa sig själv? Det är ju ett sätt att lyfta sig själv. En sån där "Jag-är-bra-bok" ungefär. Har man en dålig dag så kan man i alla fall ta sig en titt i bloggen och bli på bättre humör när man tar sig en titt på bilderna i från kräftskivan eller videobloggen då du och din bästis var ute på den roligaste shoppingturen ever. Ja ni fattar poängen. Jag tänkte säga förlåt. Förlåt att jag blev en smutta bitter (fick mig möjligtivs en släng av "jag-känner-mig-inte-tillräckligt-bra-syndromet) och kallade er goa & glada personer för ytliga. Fortsätt och inspirera och gör sådant som förgyller er dag & gör er lyckliga. Era glada bloggar påverkar mig - det är ju just därför jag läser dem.


Sprid glädje :) It makes me happy!